Vesslan

För första gången i Pribina Cup:s historia har en svensk pilot startat på en uppgift och fullföljt. Vädret idag var uslet när vi bogserades upp men det tog sig sakta. TM var nere på 200 meters höjd nere vid startlinjen innan vi kom upp igen och startade om och kom iväg. När vi väl gjort det hade molnbasen satbiliserat sig på 1200-1400 meters höjd i stället för att pendla mellan 600 och 1200 och det var glesare mellan snöbyarna. Ungefär samtidigt startade EO på sin uppgift (hans gick norrut på först benet medan vår gick söderut).

Vädret ner mot vår första area var riktigt bra och vi hade emellanåt sällskap med andra flygplan. Det blev en ganska tidig vändning innan vi gick norrut igen. Vi hade gärna gått lite längre i de två sista areorna men det fanns helt enklet inte utrymme för detta med hänsyn till vädret så vi insåg att vi rikserade att gå under mintiden (vilket vi gjorde också). Hade vi å andra sidan ått djupare i första arean hade de antagligen blivit ännu tjurigare mot slutet än det nu blev. Vi gjorde en stundtals marginell finalglidning i motvind men det fanns ändå hyfsade marginaler mot slutet.

Under den sista milens finalglidning såg vi ett fenomen som var ganska intressant. Det fanns små vita segelflygplan som låg lägre än oss och rörde sig över terrängen. Rätt vad det var slutade de röra sig, ett tecken på att marken slutligen tagit emot. Vad vi inte visste då var att en av dessa små vita prickar var Erik som fick bita i gräset fem km hemifrån. Fältet var stort och fint men det var lite mjukt så vi åkte allihop för att hjälpa till att vi in LS3:an till vägkanten.

Nu är vi trötta och nöjda efter att äntligen fått tävla lite igen. Det hade varit kul om även Erik fått gå i mål idag men han gjorde verkligen en kämpainsats i det besvärliga vädret.